Det står nu klart, är jag rädd: påven Franciskus är en mansgris. Jag säger inte att han därmed är misogyn eller ens gynofobisk, än mindre att han borde avgå, än mindre att han är en överlag omoralisk person. Jag säger blott att han är en påve som är tragiskt patriarkal.
Att vara patriarkal är i sig förstås inte så illa som att vara en hustrumisshandlare eller våldtäktsman – för att så här inledningsvis leverera en truism! Helvetets nionde krets är inte reserverad för folk med fördomar. Men det är inte desto mindre beklämmande att kristendomens främsta företrädare, tillika jordens mäktigaste religiösa figur, är en manschauvinist.
Att hans kvinnosyn lämnar en del övrigt att önska blev kanske för den bredare allmänheten klart när han på planet hem från sitt Sverigebesök 2016 försökte skämta om att en del svenska män söker sig utomlands för att de svenska kvinnorna är så starka och duktiga: ett skämt som inte föll i god jord utan tvärtom blev viralt för sin misstänkta gubbighet.
Kanske är det något med den höga höjden. För någon vecka sedan var det i alla fall dags igen. På planet hem från sitt besök i Förenade Arabemiraten fick han en fråga av en AP-journalist om den nyss (ånyo?) uppdagade sexskandalen som tillsammans med de redan världskända pedofili- och pederastiskandalerna skakar Katolska kyrkan: en #metoo-skandal som självaste L’Osservatore Romano‘s kvinnomagasin rapporterade om härom veckan. Det handlar om katolska nunnor som i omfattande utsträckning befaras ha utsatts för sexuella övergrepp av katolska präster och även biskopar runt om i världen.
Presskonferensen i sin helhet, ord för ord, går exempelvis att läsa här.
När påven hört frågan insisterade han på att först få besvara ytterligare frågor om själva resan till Förenade Arabemiraten.
Så följer en massa andra frågor. En av dem är i sammanhanget värd att beakta. En journalist från en betydande tidning i Abu Dhabi bad påven kommentera den rörande händelsen i samband med den avslutande stadionmässan, då en liten flicka tog sig förbi avspärrningarna, rundade livvakterna och rusade mot påvemobilen med ett stort brev i handen. Journalisten undrade om påven hade hunnit läsa brevet än och om han kanske ville säga något om själva händelsen.
Det ville han, naturligtvis. ”Den lilla flickan är modig”, sa han. ”Hon har en framtid, hon har en framtid! Och jag skulle vilja tillägga: Stackars make!” Påven brast därefter ut i skratt liksom den församlade presskåren (att döma av transkriptionen).
Flickan ifråga heter Gabriella. Hon är från Colombia och är sex år.
Stackars framtida make. Stackars svenska män. Men låt oss återgå till vårt huvudsakliga ärende.
När alla andra frågor hade blivit ställda påminde presschefen Allessandro Gisotti om att en fråga ännu kvarstod.
Påven gav då till slut ett svar. Ett långt svar. Det första han sa var också det principiellt mest konstruktiva. Han erkände att kvinnor runt om i världen ses som andra klassens medborgare. Mänskligheten har ännu inte mognat i detta avseende, sa han, och därtill kommer att situationen är särskilt illa inom vissa länder och kulturer – så illa att vi rent av kan tala om ”femicida” miljöer.
Så långt finns det inget att invända mot. Men sedan, direkt efter att explicit ha talat om kulturellt betingade kvinnomord, gjorde påven en minst sagt märklig avstickare. ”Innan jag går in på din faktiska fråga”, sa han till AP-journalisten, ”vill jag berätta om något jag hört.” Därefter följde en helt otippad och till synes legendartad kulturell anekdot om varför kvinnor en gång i tiden började klä sig i dyrbara smycken. Flera gånger betonade påven att han inte visste om historien var sann eller ej. Den gick hursomhelst ut på att kvinnor en gång i civilisationens barndom i ett visst land i ”Öster” var helt utlämnade åt sina äkta mäns nyckfullhet: om männen ville skilja sig från dem så var de tvungna att där och då ge sig iväg utan att få ta med sig annat än det de råkade bära på kroppen. Så, spekulerade påven, för att på så sätt alltid ha lite kapital nära till hands, uppkom den kvinnliga sedvänjan att klä sig i dyrbara juveler.
Efter att i allmänna men ändå starka ordalag ha talat om extremt misogyna förhållanden i vissa delar av världen, och innan han gick in på den faktiska frågan, som handlade om befarade sexuella övergrepp på nunnor i stor skala, valde han alltså att återge en legendartad berättelse om den kulturella bakgrunden till kvinnlig utsmyckning…
Sedan, äntligen, till saken. Påven erkände att det har förekommit, i vissa kulturer mer än andra, att katolska präster och till och med biskopar har förgripit sig sexuellt på katolska nunnor. En del klerkar har avsatts på grund av detta, sa han. ”Därtill” – och nu blir det riktigt märkligt. ”Därtill har vi varit tvungna att upplösa vissa kvinnliga kongregationer som varit påtagligt involverade i den här typen av korruption.”
Frågan gällde alltså befarade sexuella övergrepp mot katolska nunnor, och påven svarade att inte bara har en del präster tagits ur tjänst på grund av detta, utan kyrkan har även stängt ner vissa nunneordnar där ”den här typen av korruption” varit särskilt utbredd.
Sedan följde ett längre stycke mansplaining. En av de kvinnliga kongregationerna ifråga hade tydligen upplösts av förre påven Benedictus XVI, vilket föranledde Franciskus att i långa och omständliga ordalag framhålla hur stark den förre påven i själva verket hade varit. ”Påven Benedictus hade modet att upplösa en viss [kvinnlig] kongregation av viss ryktbarhet, ty där hade förekommit manipulation [ordagrant: slaveri] av kvinnor, till och med sexuell manipulation utförd av präster och [den manliga] ordensgrundaren.”
Sammanfattningsvis: Den #metoo-relaterade frågan om sexuella övergrepp på nunnor placerades till att börja med sist i turordningen. När den till slut togs upp vävde påven in sitt svar i två längre anekdoter: en legendartad berättelse om de kulturella orsakerna till kvinnlig utsmyckning samt en snårig redogörelse om hur den förre påven hade haft modet att stänga ner en viss nunneorden där sexuell manipulation av systrarna hade förekommit.
Jag orkar inte skriva mer. Känslan av mållöshet övermannar mig. Kanske är det någon som vill kommentera. Om inte ber jag att få önska god natt.